Retriever

För många är en bra apportör det samma som en retriever. Detta är långtifrån fel, men i de andra raserna finns det också många individer som är utmärkta apportörer. Apporteringsanlaget är ibland t.o.m. bättre i jaktspaniels än i retriever. Många stående hundar är också utmärkta apportörer. För den som vill ha en ren efterskottshund är det dock ingen tvekan. Det är bland retrieverraserna vederbörande skall söka sin valp. Retrievern är avlad för en enda uppgift och har därför en annorlunda uppbyggnad av sina anlag än andra raser. Jaktlusten är inte fullt så hög som i t.ex. en spaniel.

Retrievern har heller inget ståndsanlag som de stående hundarna. Den har också vissa anlag som förstärkts genom aveln såsom markerings- och koncentrationsförmåga. Detta medför vissa fördelar när hunden endast skall arbeta för att finna dött eller skadat vilt. Den lägre jaktlusten gör hunden mindre intresserad av levande vilt som flyr undan. Hunden är lättare att kontrollera vid dessa viltkontakter. Den fattar inte stånd för död eller levande fågel utan apporterar spontant. Den klarar att markera och minnas flera apporter samtidigt.

Retrieverrasernas popularitet som sällskapshund har tyvärr utarmat jaktanlagen i många linjer av golden och labrador. Som en följd därav har rena jaktlinjer från Storbritannien blivit allt populärare. Flatcoated retriever är i viss mån förskonad från detta, men ser man till resultaten på jaktproven är inte flatten i klass med de rena jakthundarna. Jaktprovsresultat kan ha många förklaringar och skall ibland tas med en nypa salt, men det är ju helt klart att avlar man enbart på jaktanlag så sätter det sina spår i hundarna.

Nu är det inte guld allt som glimmar. Besöker man ett retrieverprov är det förvånansvärt många hundar som visar humör när de sitter i bilen. Det är både hundar av utställnings- och jaktmodell som har dessa tendenser. Jag vet att jag sticker ut hakan , men emellanåt är kunskaperna om de mentala bitarna inte så höga bland hunduppfödare. Importerad hund är ingen merit och en jaktlabbe kan också ha mentala brister. Hur högt en hund än är meriterad på prov, så skall aldrig hundar användas i avel som visar aggressivitet.

Jämfört med spaniel och stående hundar är det förhållandevis lätt att träna en retriever till höga meriter på kallviltsprov. Trots detta är det ett relativt ringa antal hundar som går till högsta priset i elitklass. Orsakerna är många. Allt från hundar som saknar anlag till dåliga dressörer och felaktig träning, precis som i alla raser. Jag tror dock att det finns en stor faktor som påverkar retrieverhundarnas prestationer negativt. Denna faktor är felaktig träning med massor av stress.

Problemet är att träningen av hundarna inte förändrats trots att hundmaterialet är annorlunda idag mot förut. Hundar med stark motor skall inte tränas på samma vis som slöa hundar utan temperament och jaktlust. Genom denna felaktiga träning har i viss mån jaktlabbarna fått dåligt ryckte. Med sitt livligare temperament är de mer känsliga för stressande träning. Flatten och jaktgolden klara absolut inte heller den sortens träning.

Det stora gisslet i retrieverträningen är markeringarna. Hundarna utsätt för en regelrätt hjärntvätt med hjälp av alla dessa kastade apporter. Kasten bygger upp stressen och detta ger överslag på olika vis. Pip och gnäll, tuggning, dålig markeringsförmåga, olydnad m.m. Genom att rätt utnyttja hunden sätt att lära kan man komma tillrätta med dessa problem.

Det är viktigt att starta träningen med den lilla valpen så att den inte får förväntningar på aktivitet (stress) utan att den istället förväntar sig passivitet när apporter faller och skott smäller. Låt inte mina funderingar kring träningen av retrievers avskräcka dig från att köpa en sådan valp. Att träna rätt är inte svårare än att träna på fel sätt. Med kunskaper är allting lätt.

Tillbaka