Historik

Min första egna hund tjatade jag mig till när jag var17 år gammal. En springer spaniel som vid köpet var 7 månader gammal. Med hjälp av min fars goda råd och Göran Hermelins "Spaniel och Retrieverboken" försökte jag dressera henne till en duglig jakthund. Den första gången hon var lös förföljde hon en lärka i skyn många hundra meter. Så här långt efteråt, 35 år, är det svårt att minnas hur mycket arbete det kostade att få ordning på henne. En sak är i alla fall säker, min kondition var det inget fel på när hon var färdigtränad. På den tiden fanns det fortfarande mycket vild fågel i Skåne så mina vänner och jag sköt mycket fågel över Jota. Tyvärr startade jag aldrig henne på prov. Nu efteråt vet jag att vi skulle haft stora framgångar eftersom hon fungerade precis efter skolboken.

Efter några mellanspel med ytterligare två spaniels och ett par flattar köpte jag en springer som döptes till Nicki. Jag visste egentligen inte riktigt vad jag köpt, så därför blev jag ofta förvånad över hur enkelt det var att träna henne. Förklaringen var att hon hade 25% jaktspringerblod i ådrorna. Nicki började sin karriär som kortdrivare på hjort och rådjur. Efter detta tränade jag henne på småvilt. Samtidigt som jag använde henne på klövvilt, jagade jag småvilt över henne och startade på jaktprov. Hennes första två starter resulterade i 1:a ukl och 1.a ökl. Nästa säsong tog hon fyra elitklassettor på lika många starter. Efter en sådan start är det kanske inte så svårt att förstå varför jag är "fast" i jaktproven. Det skall normalt inte gå att använda en hund på ett sådant sätt som jag gjorde med Nicki. Den hunden lärde mig mer än jag lärde henne.

Ripa är en väl så bra hund som Split. Ripas kullsyskon Duvhök och Tornfalk meriterade jag till första pris i ukl och ökl innan jag sålde dem. Enormt trevliga hundar.

Eftersom kullen blev så bra upprepade jag parningen. I nästa kull behöll jag Glada. En liten söt valp som av barnen fick  tilltalsnamnet Flisan. Flisan har verkligen också visat att min träning fungerar och att mina linjer är starka. Idag, 2007, har hon sitt championat och har vunnit SM två gånger. Också brodern Kärrhök var en fantasisk hund men omständigheterna gjorde att jag sålde honom till polisen som bombhund. Hans förare kan inte nog uttrycka sin glädje att dagligen få arbeta med honom.

2006 importerade jag Misty Sian (Jessie) från England. Engelsmännen ligger hela tiden ett jättekliv för oss i utvecklingen av hundarna och jag vill gärna ha det bästa att arbeta med. Jessie överträffar alla förväntningar så hon är garanterat ett fint tillskott till kenneln. Hon kan mäta sig som markör och apportör med de flesta retrievers och hennes kraftfulla, snabba sök är också av högsta klass. Dottern Tit som jag behållit ur kull nummer två visar sig ha väl så bra anlag, så Jessie tycks också kunna ärva ner bra egenskaper.

Nåväl, nog om spaniel. I början av 90-talet bestämde jag mig för att köpa en setter. Det började gå lite rutin i spanielträningen och det var dags för nya utmaningar. Min farbror Sven-Erik var en mycket framgångsrik fågelhundstränare på 50- och 60-talet. Inspirerad av hans framgångar ville jag prova på en stående hund. Träningsmetoderna från spanieln tog jag med mig över på de stående hundarna. Detta visade sig fungera mycket bra. Tornaslättens Justus, som settern hette, blev en segrarklasshund trots att han hade vissa begränsningar.

Jag blev, något år senare, tillfrågad om att dressera en pointer Tegew´s Monja Negro. Monja öppnade mina ögon för pointern och denna ras är nu min melodi när det gäller stående hundar. Monja var inte världens bästa hund, men hon blev ändå placerad i segrarklass. Så köpte jag Rjuven´s Frisko i Norge. Frisko är en mycket bra hund vilket resultaten på proven visar. 1:a skl med cacit kröner karriären och har också hunnit med att bli 2:a i nordisk pointermatch. Frisko bär tyvärr huvudet lite lågt när han söker. Utan denna "defekt" hade han vunnit den tillställningen. Proven är ju en sak jakten en annan. I fjällen är Frisko en fruktansvärt effektiv viltfinnare som gett mig många fina minnen.

 Hera har fått axla Friskos mantel. Under fjälljakten hösten 2002 utvecklades hon till en utmärkt viltfinnare och på proven fick hon 1:ökl och placerade sig 5:a i skl på Sm-uttagningen.

Hundarna har efterhand blivit en del av mitt arbete och numera har jag ofta en och annan hund på träning. Jag har tränat och meriterat både vorstehhundar och retrievers. Alla dessa hundar från olika rasgrupper har gett mig enormt mycket erfarenhet. Jag är mycket anlitad som kursledare. Under dessa kurser delar jag med mig av min erfarenhet och lär ut mitt nya sätt att träna.

Ofta har jag av kursdeltagarna fått frågan varför jag inte skrivit en bok om mina metoder. Man menade att jag berättade och förklarade saker så som igen gjort förut. Efter ett antal påtryckningar kunde jag inte stå emot utan gjorde ett försök. Jag är nog lika förvånad som en del andra att det faktiskt blev en bok, "FÅGELHUNDSTRÄNING-på naturens villkor". Boken har blivit mycket väl mottagen. Jag får ständigt mycket beröm av nöjda läsare.

Augusti 2007

Bor nu tillsammans med Gunilla Weedén och hennes jaktgolden på gården Gyllerboda norr om Uppsala. Tillsammans utvecklar vi vårt kunnande och vår verksamhet. Vi har ställt i ordning våra marker för träning av alla slags fågelhundar. Vi har fågel av alla de sorter och ett kaninhägn för stadgeträning. Klippta stråk, närsöksruta och sökområden finns för retrieverträning. I huset har vi övernattningsmöjligheter såväl för kurser som för den som vill träna hos oss i egen regi eller med hjälp.

Jag är nu mer och mer efterfrågad för att hjälpa till med vardagsproblem på sällskapshundar. Ryktet sprider sig med hjälp av nöjda kunder. Hundar som skäller, är hanhunds-agressiva, rädda för saker och ting eller hoppar på folk är ofta väldigt lätta att "bota" om ägaren förstår att ändra på sitt beteende. Det har visat sig att hembesök är det bästa för att lösa problemen. Hundar lär i bilder och därför är det effektivt att åtgärda tillsammans med ägaren i hemmiljön.

Bengt Rödseth