12/3 2010

Nu är snart rävjakten slut så med den hoppas jag snön försvinner. Både jag och hundarna väntar på att få börja träna.

Testade lite linjetag med störning på Shadow för några dagar sedan. Det fungerade alldeles utmärkt. Håller det i sig så har min träning varit rätt. Några få minnesapporter i början men efter det enbart blinda. Om hunden vet var apporten ligger är det den som har kommandot. Nu är det jag som bestämmer och därmed är det inget problem med störningarna. Visst, det var de första med störning i hans liv så nästa gång vi tränar kanske spolingen har andra idéer.

Onsdag kväll och natt valpade Tessla. Det blev en utdragen historia! De fyra första kom med lagom mellanrum men sedan blev det stopp. Tesslas blick blev normal och hon låg lugnt och skötte om valparna. När jag kände på hennes mage kände jag en valp, möjligen två. Efter ett par timmar och en del fix och trix så inleddes kontakt med veterinär. Tydligen insåg Tessla det allvarliga i situationen och började valpa igen. Det kommer två valpar till och så slutade den historien på ett trevligt sätt.

Vill ni följa valparna kan ni kolla på Petras blogg.                                                                nedan: Elton "barnhunden"

Det tysta budskapet.

Rubriken är lånad från Klaus Ferdinand Hemplings bok HÄSTARNAS BUDSKAP. Klaus har också skrivit DANSA MED HÄSTAR. Dessa böcker och Monty Roberts SHY BOY, Hästen som kom in från det vilda, läser jag just nu.

Böckerna fick jag låna av en blivande valpköpare som tyckte att filosofin i dessa stämde väl överens med mitt och hustrun Gunillas sätt att arbeta och leva med hund. Jag har bara läst en och bläddrat i de andra två, men detta var tillräckligt för att inspirera till att skriva lite mer på hemsidan. Ytterligare en adrenalinkick fick jag av ett samtal från en hundägare som behöver hjälp med en aggressiv hund. Ett flertal instruktörer hade gett råd i hundens sjuåriga liv. Den hade hängts i koppel, husse skulle pinka över hundens markeringar och den skulle avlivas m.m.  Nu har jag inte träffat hunden ännu, men det skulle förvåna mig mycket om den är svår att rehabilitera. Matte beskriver i telefon att hunden inte gör utfall när hon vet vilken hund det är som kommer emot dem, men när hon blir orolig att det är en hanhund som närmar sig, så blir hennes hund helt vild innan den ens har noterat vad slags hund det är.  Mattes tysta budskap av osäkerhet och rädsla får den att reagera. Hunden reagerar alltså på hennes kroppsspråk och utstrålning.

Den här hundägaren är långt ifrån ensam om sitt problem. Det har hänt att jag har fått höra av kunder att ”sjuttio procent av hundarna i det här området gör utfall när de möter folk och/eller hundar”. Det är faktiskt sant och det tycks bli allt värre!

Blickar vi tillbaka i tiden, så var det inte så här stor del av hundarna som var rädda och aggressiva.  Alltså har någonting ändrats, men vad? En sak är säker och det är att många hunduppfödare tar allt mindre hänsyn till de mentala egenskaperna när man väljer avelsdjur. Allt eftersom hundarna blir mer och mer attribut och mindre och mindre brukas till det de var tänkta för, så minskar kraven på hundens mentala kvalité. Men kan verkligen så många av våra hundar vara undermåliga, eller är det något annat som spökar? Ja, vi vill påstå att det finns ett mycket större problem.

Hundvärlden har, de sista tio åren, gjort en rejäl kullerbytta när det gäller filosofin kring hunduppfostran. Vart man vänder sig pratas det om ”mjuka metoder”, ”belöning”, klickerträning m.m. Dessa metoder kom som en reaktion på den hårda skolan där ledarskap och lydnad jämställdes med tvång och korrigeringar. Tyvärr gör förespråkarna för mjuka metoder om samma misstag som de som misshandlade sina hundar, man sätter likhetstecken mellan våld och dominans. Den nya skolan gör allt för att bevisa att dominans inte finns i en hundflock och att dominans är negativt.

Vi hävdar mycket bestämt att det är positivt med dominans och att bristen på denna i samvaron med våra hundar är orsaken till de stora problem vi ser numera. Dominansen har en oerhört stor betydelse för den enskilda individens välbefinnande. Flocken är till för att skapa fördelar och trygghet, men det räcker inte att ett antal individer lever tillsammans för att det ska vara tryggt, någon måste leda och skapa struktur, annars blir det kaos när individerna ska samarbeta.

 Dominansen från ledarparet i en hundflock består inte av våld och hot, men absolut inte heller av belöningar eller inlärningar. Det handlar istället om egenskaper av psykologisk natur som ger ledarna deras roll. Utstrålning, självsäkerhet, värdighet, snabbhet och styrka är en del av dessa egenskaper. Alla dessa egenskaper avspeglar sig i ledarens sätt att ge signaler med sitt kroppsspråk. Såväl hur dessa signaler ges och hur de undergivna djuren reagerar på dessa är genetiskt förutbestämt.

Ett flockdjur som får leva med en ledare som förtjänat sin position på grund av sina positiva egenskaper, är inte kuvat eller olyckligt, tvärt om är det fullt av självförtroende och livsglädje. Den undergivne följer, lyssnar till och respekterar sin ledare helt automatiskt utan belöningar eller tvång.

Att lära sig att uppträda som en dominant ledare är nyckeln till ett problemfritt liv med sin hund och det är det absolut bästa sättet att ge sin hund ett harmoniskt och lyckligt liv, vilket är viktigast av allt. Om man som hundägare kan lära sig att tala till hunden med ett lugnt och säkert uppträdande som avspeglar sig i kroppsspråket, elimineras stora delar av problemen med rädsla och aggressivitet.

Hunden som nämns i inledningen hann komma på besök innan jag fick tid att skriva färdigt det här och därför kan jag beskriva vad som hände. Detta får bli ett exempel på hur en hund går att påverka med kroppsspråk och utstrålning.

Hunden är av modell större brukshund, sju år gammal och hanhund. När jag ber matte ta med sin hund in så ser hon lite tveksam ut och säger ”ska jag det, nu är han ett monster”. Jag erbjuder mig att följa med till bilen och hjälpa till.  Hunden har fått syn på våra hundar i rasthägnet och är därför rejält arg. Detta blir inte bättre när jag kommer till bilen, utan aggressiviteten riktas nu mot mig, med ännu större intensitet. En meter från bilen stannar jag upp, sträcker en aning på mig och riktar min blick över hunden in i bilen. Jag är inte arg, rädd eller bekymrad utan är helt tom på känslor.

Enligt vårt sätt att se det för jag nu ett samtal med hunden på dess språk. Jag säger: Du kan inte skrämma mig eftersom jag är självsäkrare än du. Du kan vara helt lugn, jag tar hand om dig och skyddar dig. Du kan lita på mig och du kan lägga ditt liv i mina händer.

Det visade sig att hunden var oerhört snabb att lyssna till mitt budskap. Efter trettio sekunder hör jag hur det kommer en tveksamhet i skallet och efter ytterligare trettio sekunder lägger han ner huvudet på tassarna och är på väg att somna. När jag öppnar buren kommer det lite aggressivitet igen, men när jag stannar upp så tar det bara en liten stund innan han lugnar sig. Utan problem följer han med in i köket och efter det att jag informerat matte om hur vi tänker, så presenterar jag min assistent Shadow (jaktgolden hane) för honom. Shadow är van med mitt kroppsspråk så han lägger sig att sova i dörröppningen och jag kan lugnt stå mellan dem för att ge samma budskap som vid bilen. Efter någon minut kan jag sätta mig vid bordet och fortsätta med min information till matte och den avlivningshotade hunden sover under tiden lika tungt som Shadow. Vid ett tillfälle får han ett litet återfall och det är när matte reser sig upp. Som jag läser situationen blir han rädd att hon ska bli skadad och går därför mellan henne och Shadow med en tendens till morrning. Lugnt reser jag mig och blockerar hans väg och på några sekunder senare lägger han sig igen.

 Eftersom matte har utstrålat osäkerhet, rädsla och andra negativa känslor har hon sänt ut budskapet att hon är lägst i rang. Hunden tar då ansvar för flocken och försvarar sig själv och matte, ett tydligt bevis för hur viktig dominansen är för att våra hundar ska må bra.

4/1 2010

Nytt år nya förhoppningar!

Det gick tyvärr åt skogen med Tit:s valpar men sånt är livet. Det är bara att ta nya tag. Eftersom flera av valpköparna fortfarande vill ha valp härifrån så parar vi Tessla (Fågeljägarens Wagtail) istället. Elton blir pappa och det kan bli riktigt bra. Han är så starkt linjeavlad att han måste slå igenom ganska mycket. Tessla har mästerskapsvinnare runt om i släkten och båda hundarna är lättsamma att träna. Tessla började löpa för ett par dagar sedan så det blir inte alltför lång väntan.

I år ska Shadow ta steget upp till ökl och Joy till Ekl så förhoppningar finns det där också.

Om ni undrar hur det gick för älgen så måste jag "tyvärr" meddela att jag fick skjuta kalven. På kvällen gick kon lugnt och betade bakom ladan så det är bara inbillning att hon skulle sakna sin kalv. Djuren har inte våra känslor!

Rådjuren får lite motion allt som oftast och ibland hamnar något av dem i frysen. Vildsvinen är på åteln så någon gång smäller det där också. Massor av snö gör att rävarna kommer in på åtel de också, så nu gör jag vad jag kan för att rädda nästa års viltföryngring.

10/12 2009

  För att anknyta till det senaste inlägget så visst går tiden. De små är nu unghundar. Skott och Gamy börjar bli vuxna nog att träna lite smått. Gamy är en enklare modell än Tit så jag börjar lite tidigare med henne. Hon är fruktansvärt intelligent och ser att vara minst lika stark i söket och har dessutom, precis som Tit, ärvt Jessies markeringförmåga. Skott är också världens trevligaste hund. Det finns inget ont i honom, han bara finns utan att man egentligen tänker så mycket på det.

En vecka kvar till Tit ska valpa. Magen blir allt större och om jag får gissa så blir det en 6-8 valpar. För ett par dagar sedan fick Gunillas Fanny åtta fina valpar och Blue kom hem med åtta andra odågor så nu är det livat och glatt på Gyllerboda. Just det, talet åtta är kanske det som gäller nu! Ett problem bara, när jag hamnar på golvet hos valparna har jag svårt att komma därifrån. Det gäller att njuta den korta tid de finns här. Skott

I morgon är det dags för älgjakt igen. Jag tror att det blir tillåtet med kalv nu och då borde vi få tag i något skjutbart djur. Kon som har en kalv kvar betar på jordärtskockorna bakom ladan och hon står säkert i skogen som tillhör jaktlaget. Jag blir inte särskilt olycklig om hon håller sig undan. Det känns lite taskigt om hon ska förlora båda kalvarna.

27/11 2009

Attans vad tiden går! Är det verkligen 14 dagar sedan jag skrev sist?

Vi hittade ingen älg av rätt modell men kalvkorna finns kvar. Vill vi byta den vuxne mot två kalvar senare i vinter så finns det alla möjligheter.

I förra veckan var vi bjudna till Klaus och Nina på deras nyköpta gård. Middag på kvällen och fasanjakt dag 2. Åsa och Anders var också inbjudna med sina hundar. Underbar kväll i trevligt sällskap och fin jakt. Det är ett nöje att i lugn och ro jaga över duktiga spaniels. Vi fick alla skjuta några tuppar och de unga hundarna fick en del nyttig erfarenhet. Åsas unga labbe (förlåt men jag glömmer namn) lyckades hitta en skadad fasan som inte var helt lätt och min Tit tog löpan på en vingad fågel. Dessutom fick hon för första gången möta riktigt täta björnbärssnår. Tror inte hon märker någon skillnad mot vanlig terräng. Hon ska fram så är det bara! Det värmer alltid lite extra när de små lyckas första gången!

I kväll blir det andjakt nere vid dammen och i morgon rådjursjakt med jaktlaget. Rådjuren har nog minskat vilket inte är så konstigt med mycket räv markerna. Getterna får inte behålla sina lamm. Lodjuren tar ju också sin del av kakan.

Tit blir allt rundare om magen. Vi väntar med spänning på resultatet. Hon var jätteduktig som fostermamma i somras så valparna kommer få rätt uppväxt. Härligt med en tik som fostrar sina valpar på rätt sätt.

13/11 2009                                                                                                  

Jaktprovssäsongen är nästan över och det är dags att summera resultaten.

Det känns lite konstigt att bara ha startat på två prov men bortlottningar och löp satte käppar i hjulet för Tit. Att det bara blev en 2:a i hennes enda start får jag ta på mig. En miss i träningen som nu är tillrättalagd. Allt annat är på topp så nästa säsong kommer hon tillbaka ännu vassare.

Jessie är ursäktad eftersom hon inte var frisk och nu är hon så gammal att hon får gå i pension. Igår hjälpte vi till på en fasanjakt (rought shooting) och hon är helt klart frisk igen. Helt underbart att ha en hund som går att lita på i alla situationer. Ena minuten får hon ett sökapport kommando och rensar ett stort slånsnår från fasaner och i nästa stund är hon helt stadig i stötarna och skyttarna kan njuta av ett bra hundarbete.

Det är inte sämre att glädjas åt valpköparnas framgångar än sina egna, tvärt om. Elisabeth och Fågeljägarens Merlin har fortsatt sin fina karriär. Ännu igen nolla på prov. Tre elitettor på raken och jaktchampionatet är i hamn. Grattis ännu en gång. Elisabeth hade is i magen och väntade att starta hunden tills den var mogen och nu kommer belöningen.

Harry Still Finland med Fågeljägarens Fjällpipare (Mimmi) vinner det mesta de startar på. Senaste helgen blev det en första och en andra placering i vinnarklass. Harry är helt salig i sin hund men det måste ju finnas en förare bakom som tar tillvara egenskaperna. Grattis!

Petra och Stefan  har gjort det igen! Nu är även Fågeljägarens Wagtail ( Tessla) klar för elitklass. Hon har varit lite seg i starten men kommer allt eftersom och om jag känner mina hundar rätt så är detta inte sista meriten. Tessla vill inte göra fel och blir därför lite förarbunden men allt eftersom hon vaknar i jaktlusten kommer hon att släppa loss. Precis som mamma Flisan kommer hon att bli en behaglig hund att jaga och gå på prov med.

Stefan startade Fågeljägarens Brambling på SM men hade lite otur och blev utslagen i första släpp. Tyvärr fick Stefan felaktig anvisning var apporten fanns och skickade Elton fel ett antal gånger. Till sist blev pressen för stor och Elton gnällde till av frustration. Inte ens tre år fyllda, tredje jaktprovsstarten och en orutinerad husse kan nästan bara ge det här resultatet. Stefan och Petra är säkert nöjda ändå och kommer igen med en mer rutin till nästa år. Jag pratade med Jeremy Organ efter provet och han var överförtjust i Elton och beklagade att det blev tokigt med apporten. Han ansåg att Elton var med i den absoluta toppen när det gäller sök och stil. Två elithundar i samma familj, inte illa. Fantastiskt jobbat och kul för oss på Gyllerboda.

På tal om SM så var både Derbyt och AV-mästerskapet det bästa jag någonsin sett. Många hundar av hög kvalité. Cockrarna fick jag tyvärr inte se eftersom vi åkte till Helsingborg för att tappa Hattonswood Brock på spermier. Om Gamy blir vad jag hoppas på skall dosen användas på henne om några år. Det blir en oerhört spännande linjeavel på Monty. Gissa om jag skall behålla en valp i den kullen. Monty var en trevlig bekantskap. Han åkte vid Gunillas fötter när vi körde till Helsingborg och var en riktigt go hund.

Innan vi åkte från Fjälkinge pratade vi med Annikken som beklagade att hon hade så svårt att hålla nerverna i styr när hon för hund. Tydligen släppte det just den dagen och SM-vinsten gick till Norge. Kändes lite extra när meddelandet om vinnaren kom på telefonen. Skönt att du äntligen fick utdelning på dina fina hundar. Grattis från oss båda. Men vad håller grabbarna på med? Fyra damer i topp?

I morgon ska sista älgen förhoppningsvis skjutas. Det kryllar av älg på viltåkrarna men det är bara kviga eller pinntjur som gäller så helt lätt blir det inte.                                                  

20/10  2009

Jessie och jag har varit på jaktprov och det gick inte så lysande. Första provet trodde jag att det bara var en händelse, Jessie for iväg efter något som jag inte sett och hon hade tillfälliga hörselproblem när jag ville stoppa henne...

När vi sen startade i söndags förstod jag att allt inte stod rätt till. När jag skulle hämta henne i boxen, (vi hade sovit över nära provplatsen), så reste hon sig inte med de andra hundarna utan låg kvar och såg lite loj ut. Jag startade ändå eftersom hon inte hade någon feber och efter ett tag såg ut som vanligt igen. Men orken tröt efter en stunds arbete och koncentrationen var inte på topp - resultatet blev ett 3:e pris.

Idag har vi fått förklaringen, problem med livmodern efter en avbruten dräktighet (hon tjuvparades på 19:e dygnet och blev såklart dräktig).

Så nu blir det antibiotikabehandling och snart är hon pigg igen, men hon hinner inte återhämta sig till årets SM så därför lägger vi karriären på hyllan och låter henne njuta av mjuka hundbäddar som hon älskar och varvar med jakt, bl a på fjället som ovan.

Bengt